Dagens Nyheter – 1 oktober 1873, sida 1

VW Men säkerligen, min fru, är pi icke nog oartig mot er sjelf för att vilja förlikna er vänskap med ormars bott? — Farorna äro af mångahanda slag här i verlden, svarade hon; men ni ler ju åt dem, i hvilken form de än må framträda. Nåväl, lord Cecil, jag vill ej undandraga er ett nytt tillfälle att triumfera — låtom oss blifva vänner! Oamotståndlig var hennes blick, ett leende, som i sig inneslöt en suck, spelade på hennes läppar, när hön hastigt lutade sig fram ock, till hälften på allvar till hälften på skämt, bjöd honom sin lilla hvita hand. Hvem skulle väl ha kunnat tillbakavisa den framräckta handen, försmå den erbjudsa vänskapen? Strathmore bugade sig och höll tillgodo med båda. Och när han kände hennes varma fingrar mellan sina, började hans pulsar slå hastigare än någonsin, och i hans ögon lyste en stråle af den eld, som hon svurit att upptända i hans själ — det var ett tecken till att passionen blifvit väckt hos denne man, hvilkens karakter af naturen var så kall, så befallande och okuflig: Plötsligt släppte han hennes hand och kastade sig tillbaka i stolen. Dörrarne uppslogos, öch lord Vavasour and -Vaux inträdde i sällskap med herrar Besaudesert och Clermont. no — Bonjour, tessiturs! utbråst markisinnan, inbegripande sin man i denna helsning. Jag förmodar, att ni tillbragt den tid vid era 30