Dagens Nyheter – 30 september 1873, sida 2

-— J0U0 — Fråga ej så? sade hon i mild ton, och slog dervid sakta med rosen på hans ärm. Jag föredrager en fullkomlig tystnad. Och nu uppstod verkligen en tystnad; det var en sådan tystnad, som rådde mellan Lanzelot och Ginevra, när det första fina giftet spred sig i hans ådror. Efter en liten stund började hon dock skratta och utbrast, i det bon kastade den nyss -plockade rosen upp i luften: — Jag älskar rosorna; gör ieke ni det också? De äro ja poeternas blommor. Jag undrar icke öfver att Cleopatra hvilade på sådana och att epikurgerna dermed läto beströ golfyen vid sina festmåltider. De äro tystnadens och kärlekens , blommor. . De äro de grekiska skaldernas och de provencaliska trubadurernås biommör. Rosorna äro eviga; så länge de blomstra hvarje sommar, skall äfven jordens ungdom , vara odödlig. Medan hon talade, utvalde hon åt mig en ny ros, frisk; doftande, mörkröd; hon afbröt dess stjelk, höll den framför hans ögon, och under utropet: skulle ej denna varit Cleöpatra värdig?X fästade hon den helt obesväradt vid sin barm, der den sedan hvilade till hälften gömd, till hälften synlig öfver den skönt formade halsen, som spetsarne visserligen betäekte, men icke helt och hållet dolde, och hvars bländande hvithet bjert afstack mot rosens purpurfärgade blad. — Kom! sade hon; vi ha blifvit helt ve