Dagens Nyheter – 29 september 1873, sida 2

RÄTTEG.och POLISNYHETER, POLISEN: Vexlar som stå upp igen. Målet angående dessa förekom åter i poliskammaren förl; lördag. Utom hrr Ellict, Bendix och Wiklund, hade nu äfven fröken Hilda Salmonsson och jernkramhandlanden G. R. Feychting infunnit sig. Innan målet företogs, upplästes det i vårt senaste referat omnämda telegram från Göteborg. Detta var afsändt från grosshandlaren Wilh. Reis derstädes och innehöll: att hr Reis, som jemte hofrättsnotarien Carlqvist varit utredningsman i aflidne kassören Bergstrands bo, bland Bergetrands qvarlåtenskap funnit de nu ifrågavarande vexlarne. Som dessa ej varit transporterade på Bergstrand, hade utredningsmännen antagit att de ej tillhörde boet och att Bergstrand af Wiklund mottagit dem till belåning, men glömt återlemna dem, Vexlarne hade de öfverlemnat till fru Bergstrand. Hr Wiklond tillfrågades derefter om han vidhölle sin vppgitt, att vezxlarne stulits från honom. Detta-sade sig hr Wiklund göra; -Folismästaren fästade derpå hr Wiklunds uppmärksamhet på oförsigtigheten i att ej makulera vexlarne sedan de infriats. Han hade sjelf sett obehagligheten af att försumma dett, emedan det finnes personer gom på alla sätt söka att åtkomma penningar. Fiöken Salmonsson fick derefter mintligen afgifva sin berättelse om hvad hon visste i saken. Denna öfverensstämde i det nogaste med hvad hon förra rättegångsdagen aniört. Fröken 5. sade sig ha en dag sistlidna vinter af framlidna fröken Augusta Bendiz erbållit det uppdraget att efter fröken Bendix död uppbränna vissa i ett skrin befintliga papper — och hvilka hon benämde: de Bergstrandska papperen — utan att se på deras innehåll. Skrinet skulle hon sedermera sända till en son af fru Bergstrand, boende i Göteborg. Vid samtal med fru Elliot hade fröken Salmonsson af denna hört, att fröken Bendix gifvit äfven fru Elliot uppdrag att uppbränna vissa papper. Ja, jag vet, hade frö. ken Salmonasson derpå svarat, det är de Bergstrandska papperen, Sedermera ville fru Elliot flera gånger hafva papperen till sig, men fröken Salmonsson hade ej kunnat finna det omnämda skrinet. Vid bouppteckningen, då fröken Balmonsson biträdde hr Bendix, hade bud kommit från fru Elliot, först genom sterbhbusets tjenstflicka, sedan genom fru Elliotzs egen tjenstflicka, att hon ville hafva de af hennes syster omtalade Bapporen. Efter mycket sökande bade fröken almonsson slutligen funnit skrinet i en dragkista; hon öfverlemnade det då till br Bendix. Denne hade öppnat skrinet, tagit ut alla de der befintliga papperen, sett på konvolutet, som omslöt dem, på detta läst namnet Bergstrand och yttrat: dessa papper hafva vi ej med att göra, derefter invecklat dem i ett Dagblad och sändt dem till fru Elliot med hennes tjenstflicka. På tillfrågan sade fröken Salmonsson sig ej hafva talat med fru Elliot om Bergstrandska papper, utan blott om papper som skulle bränDag, Hr Elliot bedyrade ni att hans fru ej vetat af något skrin eller hört talas om några Bergstrandska papper samt att hon aldrig bedt någon af sina pigor att efterhöra dem. Han sökte göra troligt stt alltsammans endast var en mystifikation. Aflidna fröken Bendix hade talat med sin syster, fru Elliot, om sing enskilda papper, hvilka fru Elliot skulle särskilja i värdefulla och värdelösa samt uppbränna de senare; med fröken Salmonsson hade deremot aflidna fröken Bendix talat om de Berastrandska papperen och bedt henne uppbränna dem. Fröken Salmonsson hade missförstått fru Elliot vid deras tal om uppbrännande af papper; de hade fått hvart eitt olika uppdrag. Fröken Salmonsson svarade härpå ett fru Eiliot med henne talat om ett skrin, hrvari papper förvaradeg. Hon hade först när polisundersökningen börjats hört omtalas att fru Elliot skulle hafva fröken Bendix alla papper. f Hr Bendix bad derefter att få framställa den frågan, hvarför ej hr och fru Elliot, när de fått orä:ta papper, återlemnat desamma med begäran att få de rätta papperen; Polismästaren ansåg äfven att detta bade varit det enda rätta sättet dtt upplösa allt missförstånd; men herr Elliot tager bara papperen och lagsöker, han, anmärkte polismästaren: Jernkramhandlaren G. R. Feychting fick derefter afgifva sin berättelee. Hr Wiklund hade kommit till honom för att hos honom förfråga sig om hvad han borde göra med atseende å de vexlar som afkanslisten Holmblad blifvit honom presenterade och af hvilka den ena utgifvits af Feychting. -Hr Feych ting: hade då först eftersett riktighetsn deraf i sina anteckningar, hvarvid han naturligtvis funnit, att om vexeln ej blifvit af: hr Wiklund inlöst (i riksbanken) den skulle : blifvit presenterad för br Feychting. Han hade sedermera sammanträffat med såväl hr Wiklund som hr Holmblad; den senare hade då bedt honom såsom ittae medfölja till hr Elliot, emedan hr Holmblad fruktade att hr Elliot skulle förneka innehafvarskapet af vexlarne; då hr Holmblad kunde