-— LUUV — icke i Strathmores natur att frukta farorna, han var van att trotsa dem, i hvilken form de än visade sig; ty hans sjelfförtroende svek honom aldrig. Han spelade åtta spel med lika mycken omsorg och beräkning, som om han befunnit sig i en klubb, der ioga andra ansigten än de respektive kungarnes, damernas och knektarnes voro beaktansvärda. Han satt der på sin stol med ögonen oaflåtligt fästade på korten, som han höll i sin hand, och han tycktes icke tänka mera på lady Vavasour än om hon för tillfället vistats hundra mil från horom. Volterra frågan kunde hon väl tåla såBom sin rival, furstars och staters öden voro af dess lösning beroende, men att se sig undanträngd af några målade papperslappar och ett par napoleondorer — det var för mycket! Hennes rykte stod på spel, det sade hon sig sjelf — dock var det egentligen hennes fåfänga, som hotades med att blifva sårad. Af de åtta spelen hade Strathmore vunnit fyra; nu börjades det nionde, som skulle afgöra, på hvilken sida segern stannat. Strathmorerne på White Ladies hade aldrig kunnat fördraga ett nederlag; de hade städse kämpat med den största ifver, så ofta det gällt att försvara sin egen öfvermakt. Lord Cecil skulle derför äfven vid ett annat tillfälle högst ogerna ha sett sig öfvervunnen af Clermönt ehuru det blott var fråga om en täfling med kort;