Dagens Nyheter – 27 september 1873, sida 2

på hvars uppfyllande jag icke ämnar underlåta att göra anspråk. — Ahl! lofvade jag er något? Verkligen? Nå, det har jag glömt. Det tycks som om en evighet hade förflutit sedan i fjor, när man skall söka erinra sig hvad somdå hände. Hvad säger ni om denna malteserhund? Jag finner det lilla snöhvita djuret mycket vackert. — Mon jag mins ännu löftet, sade Strathmore, som icke ville gå in på något ombyte af samtalsämne, och kans leende retade härvid ladya på det högsta, emedan hon icke förstod dess betydelse. Ni förklarade, att när vi komma att återse hvarandrs, skulle ni belöna mig för den tjenst, jag var nog lycklig att kunna göra er; ni skulle, sade ni, betala ert gkuld på det sätt jag helst önskade. Jag har således en fordran -— och kan ni väl undra på att jag ej vill afstå derifrån, att jag frestas att uppträda mot er såsom en obeveklig borgenär? Hon tog på sig en trumpen min, men kastade samtidigt en hastig blick på honom, som sade någonting helt annat än minen. — Ahl! det var ett liberalt löfte. Nåå? På hvad sätt kan jag vara er till tjenst? frågade hon småleende, i det hon fläktade med solfjädern, så att denna förde den ljufliga doften af hennes hår öfver till honom. En sådan fråga, framställd af sådana läppar, Var farlig,