Dagens Nyheter – 27 september 1873, sida 1

-— 100 -—som hunnit ett trappsteg före sin vän, så är vännens första tanke: Befordran! förb-dt lyckligt för mig! Hans nästa: Stackars karl! — det gör mig ondt att ha mistat honom! Kommer alltid ett par sekunder efteråt. Jag förstår och instämmer med Voltaire. Alla menniskor äro egoister; de söka blott ömsesidigt öfvertyga hvarandra om att de icke äro det, och svärja så länge härpå, att de slutligen tro det sjelfva. Ingen bevekelsegrund under solen tål vid att närmare skärskådas; den menskliga naturen måste för att synas skön endast ses vid halfdager. Hon hörde på honom och utbrast derefter i ett klingande skratt. Det var icke en sådan konversation hennes beundrare vanligen brukade föra; men hon fann sig emellertid rätt road deraf. Han fortfor att filosofera, och hon fortfor att skratta, derunder då och då bemötande honom med ett inkast som han icke alltid hade så lätt för att svara på. Slutligen kommo de åter att språka om sitt sammanträffande i Böhmen. — Efter hvad jag vill minnas, talade ni hela qvällen franska med mig, yttrade dervid Strathmore. Hvarför gjorde ni det? Jag trodde, att ai var en parisiska. — Jo, jag ville lemna er i okunnighet om att ni i mig såg en landsmaninna. — En sådan grymhet!... Men fastän ni var så förbehållsam, gaf ni mig dock ett löfte