Dagens Nyheter – 26 september 1873, sida 1

marmusik, gammalt porslin, malteserhundar, nya moder och relikskrin med en oföränderlig och mild .entonighet, som på honom verkade ungefär sågom om han hört ett bi surra kring en blomma. På något afstånd som dock var alltför långt för att ett samtal skulle kunna föras dem emellan — satt lady Vavasour, och under det han utan ringaste intresse hörde och svarade på hvad lady Dashwood behagade yttra, kunde han icke låta bli att se och tänka på Marion — denna qvinna som han första gången råkat under så egendomliga förhållanden, mot hvilken han alltid hyst en dunkel, oöfvervinnelig fördom, och som dock, så ofta han sammanträffade med henne, genom miner, blick och ton utöfvade på honom en oförklarlig inflytelse. Han förvånade sig öfver denna inflytelse, som, oaktadt den retade honom till motstånd, alltid blef honom öfvermäktig. Om han kunnat blicka in i framtiden, skulle han ha skyndat sig att öfvergifva tanken på den lysande skönheten; han skulle ha slagit henne ur hågen, likasom han i Prag skänkte bort hennes näsduk åt en bondflicka; men kunna vi menniskor väl, medan vi taga det ena steget, förutse att det andra skall bringa oss på fall? Middagen fortgick långsamt; de delikateste rätter, de finaste viner serverades, men Strathmore längtade till den stund, då men åter skulle få röra Big fritt. Ingen skiljsmossa är