Dagens Nyheter – 26 september 1873, sida 1

jag är tillsammans med personer, som längta efter ålderdomen och förakta kärleken. BSådana menniskor begriper jeg icke, och jag låter dem derför vara i fred. Det skall dröja länge, innan jag vågar tro på en enda af era komplimenter, mon ami. Har jag ej på maskeradbalen bevisat för er, huru väl jag könner er karsakter? Säg sjelf: var ej min beskrifning i alla delar riktig? — Åbjo, ganska sann; dock tycker jag, att den skulle kunnat vara rågot fördelaktigare för mig, utan att sanningen blifvit lidende. Emellertid kände jsg mig icke desto mindre smickrad; ty den bevisade, att jag måste ha varit ett föremål för den ofelbara klarsyntas synnerliga intresse och studium. En flyktig rodnad färgade Hennes kinder och förhöjde ännu mera de ljufva anletsdragens behag. Denna betydelseiulla rodnad undföll icke Strathmore; dock fann han sig ej alltför mycket hedrad deraf, då det ja var honom väl bekent, att les grandes dames kuvra rodra eller gråta, när helst de anse det nödigt, för att vare riktigt förtjusande. I hennes ögon lyste samma lågande blick som under masken. — Allt eller intet — ni är för mycket fåfärg, sade hon. Om mina pilar träffade, så var det mera en händelse, som gjorde dette, än min förtjenst. Jag sade er blott hvad jag, utan att fråga derom, hört folk berätta angående era egenheter. Till namnet var ni STRATHMOHBE. 16