Dagens Nyheter – 26 september 1873, sida 1

obehagligare än den som föranledes af en mindre lycklig placering vid ett middagsbord. Jag tror, att sjelfva-Hellesponten icke är så förarglig; ty öfver den kunde Leander simma; men hvem — jag frågar blott — kan väl under en diner lemna sin plats? Strathmore fann, som sagdt, dinern ändlös; och han kände derunder sina fördomar mot Vavasour alltmera förlora i styrka. Visserligen bibehöll han sin öfvertygelse, att hon var fåfäng, bortskämd och farlig — en fulländad kokett, som städee traktade efter eröfringar och derunder icke frågade mycket efter sitt rykte — en blick var nog, för att han skulle inge detta. Men hennes klavgfulla stämmas hberrliga musik, som han hört under lindarne vid Moldaus strand, än ljuflig som foglasång, än molankolisk som ett miserere, ljöd ånyo i hans örop, och dervid uppstod hos hozom den på en gång poetiska och sentimentala tanken — värdig le beau sabreur — att hon i sin själ måste hafva något af denna musik, eftersom hon kunde sjucga så själfullt. Mot den hvita dominon, den snillrika masken, var han genom förberedelse stålsatt, men att han i henne skulle få återse odalisken från Moldau, sångerskan i vårnatten, derpå hade han ej varit beredd. När damerna ändtligen uppstodo och begåfvo sig ur den praktfulla matsalen, der medlemmar af ätterna Guise och Yalois i fordna