Dagens Nyheter – 25 september 1873, sida 2

bestämma vilkoren, under hvilka utträde ur henne får ske, till stöd för hvilken åsigt han, bland annat, erinrade om förhållandet i Sandra bolag, ville ha ett tillägg som innebure garanti för att kyrkomötet för all framtid ej är uteslutet från lagstiftningen för dosenters. Varma försvarare hade utskottet i hrr Genberg, Andersson, Ruus och Flensburg. De fäste uppmärksamheten på, att det här ej förelåge mötet att uttala sig om religions. frihetsfrågan, ty den är hos oss.för längesedan till sin princip afgjord, utan endast om ett skede i dess utveckling; att mötet endast hade att yttra sig öfver, om gränsen mellan kyrkolag och civillag blifvit behörigt uppdragen, eller om kyrkans sjelfständighet är på något sätt hotad af innehållet i de förelaggda paragraferna; att det ingalunda skulle förbättra kyrkans ställning om frågan nu genom att kyrkomötet begagnade sitt veto blefve sönderbruten, sedan statsmakterna derom förut blifvit ense; att kyrkan icke genom några lagbestämmelser hvarken kan få sina vapen försvagade eller stärkta, och att honj sålunda icke heller i sådana har något skydd mot staten, om den vill utöfva förtryck på henne; att staten för vinnande af ett af sina största ändamål måste se till, att ingen dess medlem är religiös och att faran i detta fall alltså är mer inbillad än stödd på verklighet; att vi lyckligtvis kommit ifrån de tider, då kyrkan trodde sig genom yttre tvångsmedel böra truga sing bekännarn att stå qvar inom hennes sköte eller skrämma dem från affall, samt att exemplet från bestämmelserna i några bolags reglor alldeles icke äro tillämpliga på kyrkliga förhållanden, hvilkas styrka hvilar på en annan grund. För förslaget talade vidare hrr Ekman, Carlson, som anmärkte att om det inre band som sammanknöt den enskilde med kyrkan hade brustit, så vore det kyrkan till ingen nytta, snarare till skada, att hon hölle på föreningen; Fallenius; som framhöll det samhällsupplösande i den nuvarande ställningen, med en dissenterlag sådan, att dissenters ej begagnade sig af sin på ett så ofullständigt och halft sätt medgifna rättighet att utträda ur kyrkan; von Geijer, Olsson, Bring, hvilken senare betonade att dissenterlagen vore helt och hållet af civillagsnatur och atti toleransfrågor vore det endast staten som egde rätt att lagstifta; Hamilton, Kolmodin, hviken instämde så med hrr Flensburg och Genberg, att hvad deras anföranden beträffar han ville intet lägga till ej heller något taga ifrån samt Hammarskjöld, som instämde med hrr Flensburg och Bring. Mot förslaget uppträdde hr Strömberg, som bland annat framhöll den egendomliga ställning, som presten enligt det nya förslaget skulle komma att intsga till personer som utträdt från församlingen, i det han måste i flera afseenden betjena dem, föra anteckningar öfver dem, lemna. betyg m, m, såsom åt församlingens egna medlemmar ; han anmärkte ock såsom ett väsentligt fel, att i förslaget icke fordrades att den person, som ur församlingen vill utträda, skall från föreståndarne för det främmande trossamfundet medföra intyg, att han i detsamma inträdt. Mot honom invände hr Hultcrantz, hvilken talade för bifall, att det icke är för mycket begärdt att svensk prest tjenar det borgerliga samhället genom att för borgerliga ändamål, men ej mera, föra anteckningar, utfärda betyg och dylikt. Framhöll vidare att prestens arbete och-besvär skulle bli långt mindre, då dissenters skilde sig från församlingen än då de-såsom nu tillhöra henne. För afslag talade vidare hrr Widen, Lindgren och Anjou, hvilka båda senare hufvudsakligen utvecklade de anpmärkningar mot förslaget, hvilka de i sina reservationer redan anfört. Under aftonssmmanträdet yttrade sig hrr Mörner, Annerstedt, Olbers och Nördström ör afslag, hvaremot hrr af Ugglas, Tindhult, ektor Hultman, Björling, Lyth, Warholm, Liedholm, Lemchen, Tolt, biskop Hultman, Broden och Treffenberg talade för bifall. Hr Nordström dref egentligen den satsen, tt åtskilliga paragrafer — tre eller fyra — dissenterlagen :borde öfverflyttas till kyrolagen, d. Vv. 8, de paragrafer som omhandla uthersk-evangelisk prests förhållande till issenters. Hr Broden :deremot kunde icke inn att lysning, begrafning-och tillsyn ef ndervisningen hörde till kyrkans innersta ch betydelsefullaste lifsverksamhet, hvarör icke heller bestämmelsen om sådana emförelsevis underordbade saker borde hinrå mötet från att bifalla den verkligen stora SC JINS SE Pe sen om a