Dagens Nyheter – 25 september 1873, sida 1

hvarje annan man att riskera lif och lommar för lady Vavasours skull: jag hade aldrig sett den, till hvars bjelp jag kom, jag visste icke, hvem jag bevisade en tjenst. Den sköna damea inträdde nu genom glasdörrarne i salen och tog plats på den stol, som Strathmore flyttade fram åt henne. — Era artigheter äro ytterst angenäma, lord Cecil, yttrade hon. Ni mins förmodligon, att jag nämnde för er, att jag tycker om bonbong af detta slag. Men huru mycket af hvad ni säger är uppriktigt menadt? Ni är en diplomat, i denna egenskap har ni vant er vid att tala förbindligt, utan att ha någon egentlig mening med hvad ni yttrar... Säkert skall lenra gåfva förr eller sednare rendera er Strumpebandsorden eller åtminstone en baronet-titel. —Af allt hvad jag hört om er, sluter jag till, att lady Vavasour måste känna sin förmåga att omvända äfven den störste skeptiker och att göra med alla män hvad hon vill. Hennes ställning, der hon satt på stoler, hade samma obeskrifliga behag som då hon hvilade på sina kuddar, stödd mot det böbmiska fartygets reling; och han måste bekänna för sig sjelf att denna oförlikneliga, bländande skönhet, på en gång så poetisk och så vällustig, väl var i stånd till att göra, snart sagdt, hvilken man som helst yr i hufvudet. — Åbja! utropade hon med ett klingande skratt, men jag använder ej min förmåga, då