Dagens Nyheter – 24 september 1873, sida 2

Kungl. operan: Måndagen bragte en repris af Advokaten Pathelin, måhända den roligaste bland operalibretter, hvilken ock såsom komedi i fyra sekler roat verlden samt ännu ej förlorat något af sin komiska kraft. På senare tiden förvandlades pjesen till opå:a-comique med musik af Bazin. Hos oss komponerades den af Foroni, visserligen med spirituell talang, men ock med den brådska som var oskiljaktig från hans penna; han valde ej länge bland sina motiver, till sjelfkritik feledes honom tålamod, och sålunda finner man äfven här obetydande partier bland talangfulla. Stundom lyfter han sig till sann dramatisk humor, men någon gång sjunker han till den Offenbachska tonen, och Guillemeites parti är mestadels blott konsertmusik, full af vokaliser och koloratur-kadenzer, hvilka oaktadt sin glans betydligt störa den raska handlingens gång. Partiet skrefs för den stora mästarinnan i detta fack, hvilken äfven återgaf det med fulländad konst ech, såsom vi hoppas, ej heller skall nedlögga det. Under fru Michaelis tyvärr ännu ej fullt öfverståndna bröstsjukdom har det emellertid öfvertagits af fröken Basilier, hvars sång, utan all jemförelse med hennes berömda föregångarinnas, i de flesta fall gjorde sig fördelaktigt gällande. Fröken B:s spel var fint och lifligt, hennes sång spirituell; i vokalisen återfanns den elegans som alltid utmärkt hennes sång; drillen oftast ferm och briljant, men ej alltid fullt korrekt; stundom gjordes den ock på halfi stället för på helton. Men utomordentlig skall ock den förmåga vara som icke stundom tröttnar på dessa störtskurar af driller! De öfriga medverkande, hrt Arlberg, Uddman, Dahlgren, fru Strandberg m. f., utmärka sig, nu såsom förut, på det fördelartigaste; härom, såväl som om pjes och musik, hafva vi förr utförligare yttrat oss. Vi upprepa blott en då gjord anmärkning: en af hufvudscenerna, nemligen rofvet af klädesstufven, göres ej riktigt; krämaren bör ej befinna sig på gatan, utan i sitt stånd; advokaten står midt emot honom och söker, under den förbindliga konversationen, liksom af en distraktion, helt oförmärkt draga åt sig klädesstufven, hvilken krämaren likaledes helt omedvetet och sakta jomkar tillbaka. Omsider gör advokaten slag i saken genom att fermt, ehuru i all vänskaplighet, rycka åt sig varan ech dermed skyndsammast förfoga sig bort; krämaren hinner ej såihast komma ur sitt stånd. Detta dubbla spel gör den mest komiska effekt, hvilken dock nu förfelas, då köpmannen befinner sig utanför sin bod och slitningen om stufven bortfaller. Dotta är originaltraditionen, hvilken man beklagligen så föga söker närma sig; men den kära slentrianen går nu som vanligt framför allt. W. B