Dagens Nyheter – 24 september 1873, sida 2

-— 1IUV( — Det gläder mig oändligt att se er, min bäste Valdor... Men hvad är det fråga om, hvad fattas er egentligen? Har er Nesselrode blifvit lam? Har någon kälkborgare efterapat ert livr, eller har kanske någon ful kunglig höghet förälskat sig i er, så att ni blifvit villrådig, huruvida ni skall låta er lockas af det ärofulla eller skrämmas af det afskyvärda i förbindelsen? Säg, huru det hänger ihop. — Min förlägenhet härrör deraf — för att nu på en gång säga ut hela sanningen —att jag ser mig nödsskad ännu någon tid förblifva er gäldenär. — Ingenting annat! inföll Strathmore. Min käre, låt icke en sådan bagatell fördystra ert sinne. Jag hade alldeles glömt bort hela skulden, det försäkrar jag er; visa mig den vänligheten att göra sammsledes, Valdor skakade hufvudet och rodnade. — Jag kan ej lätt glömma en sådan sak, och jag bör det icke heller, äfven om jag kunde det. Ni är alltför ädelmodig, Strathmore... Jag annde icke, att jåg skulle bli urståndsatt att betala er i rättan tid. Hela bryderiet kommer deraf att Lascases vägrade belåna min vexel; och då hade jag för tillfället ingen annan att vända mig till... Strathmore räckte honom handen. Han tyckte om unge Valdor och betraktade sin egen rikedom med ett stolt förakt. — Ni ville sätta er i skuld hos Lascases, för att bli mig qvitt! yttrade han. Fy, Veldor