Dagens Nyheter – 24 september 1873, sida 1

-— IVO —och degtjufvar, kommendörer och industririddare i alla tider ha trifts så obeskrifligt väl — Baden. Medan han reflekterade öfver Badens företräden framför Vernonceaux och de femtio andra lustslott, som stodo honom öppna, inträdde hans betjent Diaz i sofrummeft, sägande: — Herr grefve de Valdor frågar, om mylord vill taga emot honom. — Ja visst, svarade Strathmore; för honom är jag alltid homma. Bed honom stia in. Eg Betjenten sflägsnade sig. (Diaz var foglig, och eftergifven, rörde sig Jjudlöst som en panther och lydde utan gensägelse — fyra oskattbara egenskaper hos en tjenare och en spion.) Efter några minuter införde han Valdor, en ganska ung man, på sin höjd tjugufem 3 tjugugex år gammal, smärt och behaglig, liflig och välväxt, som man väl kunde taga för deras beau ideal, hvilkas afkomling han var — dessa män, som skakade pudret ur sina lockar, fäöllde ned battistkragen och med ett skömtsamt ord på sina läppar bestego den ödesdigra bödelskärran, under det att larmklockorna ljödo. — Valdor, mon cher, förlåt att jag motta: ger er i nögligg, sade Stratbmore leende. Men oss emellan äro alla ceremonier öfverflödiga: Ni kommer tidigare än vanligt, och jag har stigit sent upp. Valdor såg på sitt med diamanter prydda STRATEMOHBE,