Dagens Nyheter – 23 september 1873, sida 1

-— UR LITT äro färdiga att tappa hufvudet af förtjusning, då jag behagar le; de börja verkligen synas mig tråkiga. Skall jag således nedlåta mig till att kokettera för honom? Ja, ingen lefvande man skall ostraffadt trotsa mig — icke ens sjelfve lord Cecil -Strathmore! Och efter att ha resonnerat på detta sätt, vände lady Vavasour sitt ansigte åt sidan och betraktade sin bild i en trymå. Ett leenile af stolt: triumf, af lugn säkerhet krusade hennes läppar... Kunde hon icke gegra öfver hvem: bon ville, när och hvar hon ville? Samma natt, långt ifrån det lättsinniga Parig, stod i skuggan af en engelsk skog en ung qvinna invid: dörren till en stuga och kastade spejande blickar utåt vägen. Månens strålar föllo mellan: träden : på :den mossbeväxta stigen, och öfver: det stilla landskapet herrskade nattens frid. Hon var en fager tärna, och ur hennes lifliga ögon framlyste ungdomskärlekens eld. Gång efter annan lyssnade hon med återhållen andedrägt, i hopp att få höra den: älskades lätta steg nalkas. Hon bar en röd kappa öfver: sina axlar, hennes hufvud var obetäckt; och månen öfvergöt detsamma med sin glans; när vinden rörde trädens grenar, föllo milfs verklara daggdroppar på hennes panna. ; Plötsligt fick hon höra det efterlängtade ljudet — som dock ännu var så svagt, att jntet annat öra skulle förnummit det —ljuSTRATHMOHEE: 13