Dagens Nyheter – 18 september 1873, sida 2

-— 67 — färligt öde! Skicka bort flickan; hon förskräcker mig! Strathmore skrattade. Intrycket af olycksprofetian gick öfver lika hastigt som det kommit; han kastade ännu ett guldmynt åt ziguenerskan och yttrade: — Mitt vackra barn, du skulle väl kutsnat vara litet höfligare. Om då vill göra dina spådomar populära, så måste du gifva dem en något ljusare färg. Och nu adjö med dig! Gå och skräm upp bönderng derborta! — Redempta kan intet annat säga än hvad hon ser, svarade ziguenerskan i stolt och allvarlig ton, hvarefter hon bugade sig, för att upptaga guldmyntet från marken, samt gick långsamt bort. Hennes gestalt försvann snart i skogens skugga. — Hvilket förfärligt öde! sade damen ännu en gång. — Hon lät påsking, att hon icke kunde frigöra sig från den obestämda fruktan, Hvarmed ziguenerskang ord hade uppfyllt henne. — Har hon verkligen förskräckt er? sade Strathmore. Det gör mig ondt madäme; ni berde ej ha ålagt mig att anlita denna profetissa. Alla siare — de må nu tillhöra en religiös sekt eller ett ziguenarläger — måste kläda sina förutsägelser i en olycksdiger drägt; annars fäster man intet afseende vid dem, Dessutom är det onda i allmänhet så öfvervägande här i lifvet, att man Här den största