Dagens Nyheter – 18 september 1873, sida 1

Han tolkade ordens betydelse och tillsade derefterziguenarflickan i sträng ton, att hon skulle gå sin väg; men den nyckfulla sångerskan, som styrdes af ögonblickets ingifvelser, ungefär som ett barn eller en kattunge, lade sin. band på hans arm, yttrande: — Nej, nej, skicka icke bort henne! Hon ger ut gom en bild af Murillo, Vi skola först höra huru hon spår. Jeg skulle gerna vilja veta, hvad hon kar att säga er. Ja, mylord, jag är i högsta grad nyfken att få lära känna ert framtida öde. Undra ej öfver min längtan att så snart som möjligt erfara, hvilken lott väntar en man, gom önskar att han måtte åldras fort, och som föraktar kärlekem. Psså, räck henne nu er hand... Lyd mig; jeg vill att ni skall bli spådd, monsieur! Man kan icke vara olydig mot en vacker vinna, utan att på samma gårg göra fig skyldig till en oartighet; ty bkennes nycker äro befallningar. Till och med en stoiker skulle ej ha förmått motsätta sig ett enda af denna förtjusande sjelfberrskarinnas infall, hu. 1u befängdt det än måtte ha varit. BStrathmore smålog, lade ett guldmynt i ziguenerskans hand och väntade derefter, lutad mot trädets stam, alt från det täcka barnets läppar få köra sina blifvande öden. Allt var nu tyst och stilla omkring dem. Flickaa såg icke på hans hand, utan blickade honom i ansigtet, com nu klart belystes af STRATHMOHBE: LJ