Dagens Nyheter – 18 september 1873, sida 1

honom var nästan lika berusande, som bernes stämma varit det, då hon sjöng. I nästa ögonblick hade den hand, hvilken varm och mjuk som : en liten fågel låtit sig gömmas af hans, åter frigjort sig, och den svartögda blondinen skyndade att taga plats i åkdonet. När detta några ögonblick sednare passerade det ställe, der han befann sig, sände: hon bonom för ststa gången en-glädtig afskedshelsning: — Hvem tusan kan hon vara? Det är dock någonting högst ovanligt, att en qvinna talar med en man om kärlek vid deras första sammanträffande samt sjunger för honom och näktergalarne i månskenet. Aldrig i mitt lif har jag sett ett mera älskvärdt väsen eller en mera älskvärd grace; och dock är hon mycket olik damernai qvarteret Bråda. Hon påminner mera om hofvets ealar än om Casino. Hvyem tusan kan hon vara? Så fortfor Strathmore att undra, medan han rökande hvilade sig i gräset under lindarne. Han kände de flesta städer och kof; emedan han tillbragt en stor del af sin lefnad i utlandet; och han trodde sig äfven ha reda på alla notablare skönheter, vare gig de strålade på de resp. mäznnens högra eller venstra side. De otaliga motsägelserna hos denna bländande unga dam retadei hög grad hans nyfikenhet — hon var den första af sitt kön; som gjort ett så djupt intryck på honom. Medan han låg sålunda och tänkte på den