Dagens Nyheter – 17 september 1873, sida 2

så tror jag nästan, att den dygd, kom afhåller från dylika brott, icke är annat än en fruktan för vetenskapens framsteg, hvsrigenom upptäckten blifvit i så hög grad une derlättad. När hon så talade, med ett egendomligt leende på sina rosenläppar och med ett gäckande uttryck i sina gazellögon, föll det Strathmore in, att hos detta sköna, förtrollande väsen någonting farligt låg förborgadt — något som erinrade honom om Gaicciardinrs och Galuzzts glödande beskrifningar om damer, som beadårade alla män med sina lockar och smäktande ögon, men hvilkas hvita händer blandade gift i kärleksårycken, och som ade detta valspråk: Opra dincanti ? di m alie fattura.t Å Men detta tillfälliga intryck försvann åter, när bon i glädtig ton yttrade: — Ack, herr Strathmore, äregirighetens frukter bestå af mycken möda och föga tillfredsställelse. Det är vida bättre att njuta af lifvet på epikureiskt vis. Plocka rosen, förrän hon vissnar! Den gamle skalden, som så sjöng, var en verklig filosof. — Det är stor skada, att jag sätter så litet värde på rosor, svarade Strathmore; för mig återstår endast att bedja en skön prestinna, gom förkunnar sångarens lära, att hon åtager sig min omvändelse. — Men för att bli omvänd, måste ni undergå eldprofven. Är ni en vis man, åå