Dagens Nyheter – 17 september 1873, sida 1

SÄ CWA under lindarne behsgfullt lutande sig mot den skrofliga barken, såsom hade det varit en sams metskudde. Måltiden antog karakteren af en liten pikant souper. — Hvem kunde hon vara? Be der en fråga, som han förgäfves ställde till sig sjelf; ty oaktadt han lät henne undergå ett skickligt korsförhör, förrådde hon intet, som i detta afseende kunde tjena honom till ledning. Hon språkade muntert och gladt och sade ofta qvickheter, bvilka ju äro så mycket sngenämare alt höra, då de komma från sköna läppar. Men hans pyfikenhet tillfredsställde hon icke. — BSå kall han ser ut, denne sköne Streathmore, HSkulle han verkligen förmå trotsa mig? tänkte hon, när kon såg honom helt lugat luta sig mot lindens stam, sedan deras souper var slutad. Hon hade tillkännagifvit sin önskan att dröja en stund på denna behagliga plats, och ban, som var artigheten sjelf, hade naturligtvis häremot ingenting haft att invända. Men han röjde ingen förtjusning; han var den. förste msn, som ej genast låtit Big bedåras af hennes leende. — Tycker ni om musik, min herre? frågade hon helt tvärt, likasom hade hon fått en plötslig ingifvelse. Derpå började hon, utan att afvakta hans svar, sjunga en glädtig melodi ur Figaro med en röst, som säkerligen väckte der lifligaste STRATEMOHRE, 6