Dagens Nyheter – 17 september 1873, sida 1

Hennes ögon blixtrade af begärelse, då hon varseblef juvelerna på den sköna främlingens händer, och hon yttrade på ett tuugomål, gom kunde kallas en blandning af det czechiske och det rumäniska: — Vill vi låta spå er, sköna dam? Får jeg förkunna för er era framtida öden? Blondiren spratt till ech blickade med förvåning på den vackra arab flickan med de svarta ögopbrynen, som skulle ha passat gärdeles väl till modell åt Murillo eller Salvator, — Låt mig spå er, sköna dam! återtog flickan. Jag betraktar linierna i er hand och kan sedan säga er allt hvad som frsmdeles kommer satt hända er. Jag är Redempta, Pbaras dotter, och mina spådomar äro alltid sanna. Under det hon yttrade detta, nalkades hon damen, med lystna blickar betraktande saphirrTingarne. — Nej, tack, svarade den sköna okända leende. Jag känner det förflutna och det närvarande — dermed är jag nöjd. Om fremtiden bekymrar jag mig icke ett ögonblick, — Men just i det förflutna och i det närvarande ligger fröst till de frukter, som ni i framtiden kommer att skörda. Dessa ord, uttalade på det czechiska språket, läto på en gång hotande och sorgsna; och damen ryste, fastän hon ej rätt föratod deras mening. — Hvad är det hon säger? frågade hon, vändande gig till Strathmore.