Dagens Nyheter – 17 september 1873, sida 1

der det hon framställde denna fråga i en sorglög, nästan befallande ton. Strathmore svarade icke straxt. — Ack, en diplomat! utbrast hon och sammandrog ögonbrynen. Mon ami, jag förstår, till hvilken klass ni hör, och jag känner egenheterna hos denna klass. Men jag tror dock icke, att ni skall nöja er med att bilägga betydelselösa ordstrider, skrifva labyrinter af ord om ingenting samt bli hemskickad, sårom en vanartig skolgosse, när två regeringar 1åkat komma i tvist om påfvens skägg, eller huru? Ni sträfvar efter större triumfer. Er åtrå är att sitta vid styret under vådligs stormar. Ni längtar tillbaka till Medicernas tider, då ett godt hufvud kunde gripa högsta makten och bshålla den utan samvetsförebråelscr. — Madamo, sade Strathmore med ett något kallt leende, eftersom ni, då mi ser mig för första gången, gör er en sådan föreställning om min person, så måste jag — ehuru jag ej vill bestrida denna föreställnings riktighet — till min ledsnad befara, att jag gjort ett gärdeles ogynnsamt intryck på er. — Hvarför det? Har ni icke sjelf tillstått er äregirighet, har ni ej erkänt, att ni längtar efter en högre ålder, endast för att snart vinna ökad makt? Äregiriga -män äro alltid sig lika. Finge de följa sin egen vilja, skulle de ej sky några medel för att rå sitt mål. Om hemligå mord icke förekomma på vår tid såsom i Moedicis och Strozzis degar,