OUT hvilket väl lät sig göra genom att utlägga en vanlig landgång från fartyget. Här stod nära stranden ett litet värdshus, till hälften gömdt af fläderbuiskar och lindar. Den okända, som BStrathmore numera ätsåg sig skyldig att följa och beskydda, tog saken från den glada sidan och skrattade godt, när det förelades henne att göra det nyssnämnda valet. — Vi måste vänta här? — Förträffligt! Jeg blir alltid förtjust öfver den ringastö anledning att hoppas ett äfventyr. Det skall bli avgenämt att äta under dessa lindar. Jag vill väl tro, att man har något att sätta fram åt oss... Men redan denna natt mäste jag fortsätta resan, om någön vagn kan fås, yttradö hon i munter tor och lät sig ledas af honom öfver landgånvgen. Naturligtvis kunde hon icke annat än vara belåten öfver att ha gjort en engelsk aristokrat med ett sådant van Dyk-anisgte till sin fånge, i synnerhet gom han påstod sig vera likgiltig för de ljufva läror, hon predikade, en affsliing från kärlekens religion. — Ödet har fört oss tillsammans, min herre! Vi måste blifva vänner, ty Gud vill det! ropad9hon leende fill honom, då de passerade landgången, och Hendes mjukå, hvita band hvilade i bans, under det att hennes hår smekte hans kind ceh hennes spetemantilj föll öfver hans axel, i