Dagens Nyheter – 15 september 1873, sida 2

-— 20 dast till hälften kunna bevisa er min erkänsla? — Tala ej så, madame, jag bsr er deromlsvarade han-med ett leende; -som sdocki syntos ha tillkommit. blott af höflighet; ty. det saknade denna. värma, som hon eljest var van att hastigt framkalla. med: sina blickar... Ni har tackat mig-tillräckligt;.gör ni:-det ännu: mera; så börjar jag skämmas öfver ringheten at den tjenst, som jag bavisat ers Sikerligen skulle mången afundas:mig den; rika; belöning jag vunnit redan derigenom -att--jag. erhållit ett litet. anspråk på er tacksamhet, Blondinen, med de: svarta. ögonen. såg: forskande på honom och utbrast derefter skrattande: — Förbindliga ord! men ärode väl uppriktigt menade? — Ack, madameol geumälde han; i det han satte sig bredvid den sköna okända, som ödet fört i hans väg. : Det är en fråga, som man gör, klokt uti att aldrig framställa, ty svaret kan svårligen bli tillfredsställande. — Hvilken besynnerlig: menniska! tänkte den älskliga Moldau-nymfen, under det att hon fortfarande betraktade detta ansigte; hvilket på henne, tlikaom på de flesta funtimmetr, utöfvade en egendomlig trollmekt. Ni har rätt, sade hon högt, man bör icke göra en Bådan fråga, Om ett fruntimmer slgerer, min herre,, att hon: icke tycker om komplimenter, så tro henne icke — pi känner yäl