Dagens Nyheter – 15 september 1873, sida 1

-—-6 TE -— en svartögd blondin — ty ögonen voro lika mörka som strålande, under det att hyn bländas de genom sin klarhet. När hon log, märktes en förtjusande grop i hvardera kinden; håret var hvarken ljust eller brunt, utan det var, hvad jag endast en gång i mitt lif har sett, detta guldgula hår, om hvilket poeterna så ofta tala. . Läpparne voro vackra — en liten smula för mycket svällande och vällustiga, skulle en-qvinlig granskare ha anmärkt, men Beranger skulle ha sjungit om dem: ... Pour ma lövre qui les presse Cest un döfaut bien attrayant! Hvad munnen angår, var dess leende oemotståndligt. När hon låg der på sina kuddar, med den svarta slöjan graciöst kastad öfver håret, som en spansk . mantilla, och hennes hvita hand med de strålande ringarne hvilade på relingen, såg hon ut som en bild af Titian eller Greuze, belyst af aftonsolen. Hennes blick var fästad på en man, som stod endast några steg ifrån henne, lutande sig mot relingen och rökande en cigarr, under det han beiraktade vattnet. Hon kunde endast se håns profil, och hennes ögon uttryckte härvid den största nyfikenhet, beundran och Ptillfredastöllelse. — Det är ett ansigte å la van Dyk! Hvilket lugn och på samma gång huru mycken partsion! Det behagar mig högeligen. Hon tänkto så inom sig, i det hon böjde sig fram och med en blomstrande