fallkomligaste kallblodigHet; men äfven en man med dessa egenskaper kunde icke utan fara för lifvet göra det experiment, gom nu utfallit så lyckligt. Ännu var kampen mot de vilda bestarne icke utkämpad; de gjorde upprepade försök ett åter slita sig lösa och upplyftade honom tre gånger från marken; men han släppte icke Bitt tag, och då djuren märkte att de funnit sin öfverman, blefvo de omsider stilla. Först nu tog han sina händer från betslet; hans snsigte var blekt men lugnt, som hade han nyss kommit från en balsal, deremot gnistrade hans ögon, de förrådde att en passion, en farlig passion, rasade i hans inre. Utan att söga ett ord, sträckte han upp handen till kusken, som straxt förstod denna åtbörd och lemnade honom piskan. Engelsmannen gaf folket ett tecken att drsga sig undan så mycket gom möjligt, hvarefter han började slå hästarne häftigt, obarmhertigt, tills de arma kreaturen, darrande, andlösa, tillintetgjords, snäårt sagdt, kröpo fram till sin domare, blickande på honom med ett uttryck som man endast finner hos ångerfulla förbrytare. BSedan det grymma straffet var gifvet, tycktes vreden bastigt fly sin kos. Han lemnade nu de spaka djuren, trädde fram till vagnsdörren samt helsade med en viss elegant vårdelöshet på den åkande damen. — Madame, ni måste ha blifvit mycket förskräckt, men jag hoppas, att ni emellertid