va rr låta mig lindra era sorger, om och när jag kan det. Han menade, att han ville hjelpa Erroll mera väsendtligt än med goda råd. Ze beau Sabreur egde egentligen ingenting annat här i verlden än ett godt namn och ett ganska stort anseende inom de fashionabla kretsarne; pengar deremot hade han ondt om. Ibland gjorde hans skulder honom rätt många bekymmer, men han tog ändå alltid saken temligen lugnt, och tack vare sitt af naturen glada och lätta lynne, glömde han sina sorger; så snart han hunnit skjuta dem ifrån sig ett litet stycke in i framtiden. Hvad BStrathmore angår, var han till ytterlighet generös och satte icke ringaste värde på penningen. Han hade ofta erbjudit sig att bistå sin vän och någongång, ehuru alltid med den -yrtersta svårighet, lyckats förmå honom att emottaga bans hjelp: Den nedgående solens strålar belyste Errolls ansigte, under det att Strathmore betraktade honom — och detta ansigte var så frimodigt, så gladt, så innerligt leende, att Strathmore många år sednare återsig det i minnet lika tydligt som han såg det nu. — Min käre, gamle vän, yttrade le beau sabreur, med en stämma som var varm och klar såsom en gvinnas röst, då hon talar om eller till den hon älskar, jag vet att ni vill göra allt för mig. Om jeg behöfde er bjelp, så ekulle jag be er derom utan alla omzvep, såsom vore ni min bror. Men nu är det ingen