Dagens Nyheter – 13 september 1873, sida 1

sitt hjerta bredvid eller kanske öfver den nobla lady Millicent — plötsligt få en id6; ty han utbrast: — Ah, kanske ligger orsaken uti... Han tystnade helt tvärt och betraktade Erroll med ett mildt leende. gom genast förjagade det vanliga kalla, mörka uttrycket från hans ansigte. Han lade sin hand uppå den uvge mannens axel, och i det han fästade på honom en forskande blick, sade han: — Erroll, jag förstår ej ert handlingssätt. Skulle möjligen någon förlägenhet ligga till grund derför? Säg mig, är det ej något ledsamt som hänger ihop med den här saken? Erroll kastade bort sin cigarr, skakade hufa vudet och svarade i den glädtigaste ton: — — Nej, visst inte... Det enda är, att mitt samvete ibland oroar mig en smula; men för öfrigt . . . Strathmores hand hvilade fortfarande på hans skuldra och tryckte denna med en obeskriflig innerlighet och värma. — FSamvete! Hvad ni är olik andra menniskor! Detta ord har annars helt och hållet försvunnit ur det moderna, språket... Men hvad jag menade det var att, om ni besvärades af några svårigheter — om ni råkat ut för någet mindre angenämt betryck — ni måtte hålla ert löfte och tillåta mig att tjena er. Kom ihåg, gamle vän, stt ni heligt lofvat att STRATHMOHBE, ö