Dagens Nyheter – 13 september 1873, sida 1

-—-— TV — icke på något sätt skadats? sade han på tyska. Fruntimret utsträckte mot honom tvänne med juveler prydda händer, under det att den lifligaste tacksamhet afspeglade sigihennes d1ag. — Min herre! Gud hvad ni måtte vara modig! Ni har räddat mitt lif med fara för ert eget. Hvad skall jag söga er? Huru skall jag kunna tacka er nog? Vid gasskenet kunde han, se att hennes ansigte var utmärkt vackert och älskligt, och han smålog, när hennes varma, hvita händer vidrörde hans. — Madame, sade han, jag har redan fått en tillräcklig vedergällning — genom en blick af er! Kan jag i något afseende vidare vara er till tjenst? Innan hon hann svara, sattes åkdonet åter i gång. Kusken, en rå och i alla afseerden mindre vettig karl, var avgelägen om att så fort som möjligt komma ut ur folkhopen, som, sedan den hemtat sig från sin förskräckelse, började i bittra ordalag utfara mot honom, emedan hans oskicklighet ansågs Vara orsaken till allt det onda som händt, och han pådref derför de ännu i alla lemmar darrande hästarne. Och vagnen rullade bort. En broderad näsduk, som damen tappat, då hon räckte sin räddare handen, låg nu vid dennes fötter; det var det enda minne, hon lemnat honom,