Dagens Nyheter – 12 september 1873, sida 3

Hvarjehanda nyreter. Ett österländskt drama. För 17 år sedan gjorde en tapper muhamedansk folkstam, bosatt i den kinesiska provinsen Junan, på gränsen till birmanernas land, uppror mot den kinesiska kejsaren, hvars öfverhöghet de sedan århundraden erkänt. Under dessa 17 år har den legat i ett oafbrutet, med exempellös grymhet fördt krig med kineserna. Detta krig har nu slutat med att de tappra panthayerna, så var namnet på denna folkstam, blifvit follkomligt utrotade. Under loppet af flera år hade panthayerna framgång och regeringen i Peking var till och med benägen att erkänna Junan för en oberoende stat, såvida den panthayska sultanen velat förbinda sig till att icke angripa de angränsande kinesiska provinserna. Men den stolte sultanen Soliman vägrade att gilva ett sådant löfte och kineserna ha länge fruktat hans vapen mer än han fruktat kineserna. Emellertid blef kriget met panthayerna upptaget med förnyad kraft efter hand som den kinesiska administrationen vann mera fasthet. Panthayerna slogos som lejoa, men trängdes så småningom af de öfverlägena kinesiska stridskrafterna tillbaka till sin hufvudstad Talifu. Denna stad är en af dessa fästningar, som erinra om berättelserna från historiens sagoperiod om de gamla asiatiska rikenas förskansade, folkrika städer. På omkring 10 mils afstånd från Talifu ligga en mängd små fästen, som genom en mur stå i förbindelse med hvarandra. Bjelfva staden är starkt befästad, och mellan den och yttre muren lågo fruktbara landsträckor, hvilka försågo befolkningen med tillräckliga lifsmedel. En kinesisk arm6 på öfver 200,000 man angrep platsen, och de tappra panthayerna skulle ej länge kunnat hålla sig å dessa vidsträckta skansar, om icke de kinesiska trupperna varit så ytterligt odugliga. En bestucken panthaysk officer! öppnade emellertid en af yttermurens portar för kineserna, hvilka derpå framträngde till den inre försvarslinien och satte sig i besittning af: alla. spanmålsmagasin; Talifus invånare sågo sig nu prisgifna åt hungersnödens qval. För att rädda sina undersåter beslöt eul-. tan Soliman att öppna stadens portar för den kinesiske öfverbefäihafyaren, och sedan han enligt gammalasiatisk pligsed gifvit siva tre hustrur och alla sina barn förgift för att de ej skulle falla i on vanärande fångenskap, steg ban upp isin palankin och lät sina slafvar bära sig till fiondens läger. Då palankinen öppnades, fann man endast sultanens lik; äfven han bade intagit förgift. Slafvarne och de medföljande gesandterna blefvo straxt afrättade af kineserna, hvilka afskuro sultanens hufvud och sände det, nedlagåt i honung, till Peking. Talifu stormades i februari månad och nu säges ett fruktans7öärdt blodbad hafva blilvit anstäldt, i det cirka av 2 39,000 muhamedaner blefvo nedsablade uten arsocnde på älder eller kön. Genom Talifos fall bröts pe thayernas makt, och den 24 maj blef deras andra stora stad, Momien, intagen och befolkningen mördad. Endast några hundra pantbayska krigare undkommo och sökte skydd hos engelsmännen. Då Soliman insåg, att han med sina jomförelsevis fåtaliga tropper icke i längden skulle kunna motstå de stora kinesiska arm6erna, hade han afsändt gesandter till den ongelsk-ostindiska regeringen, Efter mångfaldiga äfventyr hade det ock lyckats dessa att smyge sig.genom de fiendtligt sinnade birmanernas land och framkomms till Calcutta, der de visserligen blefvo vänligt emottagna, men erhböllo ett afslående svar på sin bön om hjelp. De krigiska panthayerna hade ock förut lagt hinder i vägen för de handelsförbindelser, som engelsmännen så gerna vilja knyta med det inre af Kina, innan någon annan makt kommer dem i förväg. Morganatiska äktenskap, Vårt århundrade har att uppvisa icke så få exema pel på furstar och prinsar, som ingått mors ganatiska äktenskap, vanligtvis först sedan de blifvit enklingar eller skilda från gina furst: liga gemåler, Detta är händelsen med följande: Fredrik Wilhelm den den tredje af Preussen, hvars önka, gröfvindan Harrach, furstinna af Liegnitz, nyligen afled; Wilhelm den förste af Holland; som är 1840 äktäde grefvinnan dOutremont; Loopold. den förste af Belgien, som vid slutet af sin lefaad gifte sig med baronessan Mayer; Fredrik don gejunde af Danmark, som, efter att hafva blifvit skild från sina begge första gemåler, år 1850 äktade orafrinnan Dannar: Vinstar imannal of Ttalian