Dagens Nyheter – 12 september 1873, sida 2

-— UV me tet för dess åtkomst. Är det en gåmmal eller en ny kärlek? — Den är icke ny, genmälde majoren leende. — Jaså, icke ny! Jag trodde, att ni ej tänkte mera på gämla flammor än på gamla handskar ... Förmodligen träffade ni på henne i höstas, då ni vistados här undef min: frånvato? Jag befann mig då så långt borta, att jag ej kan vara ansvarig för hvad som hände på min egendom. Men ni borde talat öm det för mig, Käre vän; jag skulle ej blifvit er rival. Fsagra bondtöser bä sldrig utöfvat någon dragningskraft på mig. Gif mig qvickhet och behäg; jag afstår då gerna från rosenröda kinder ock fiograr, som ryss sysslat med smörkärran eller hönsburen!... Hvem är hon, Erroll? Den dänge. mannen utstöttö ett rökmoln, och vändande sig till Strathmore, sade han med sitt glada, sorgfria skratt, som klipgade så hjertligt: — Jag skall berätta er slit vid ett annat tillfälle, Det är en gammal historia, en Bådan som ni hört många gånger förr och söm således icke kan särdeles roa er. Så mycket må jag dock sögs, att denna flicka icke står någon af de unga damer efter, som vi sköla ha nöjet se i afton, lady Millicent icke ens undantagen. Strathmore sammandrog ögonbrynen. — En gammal kärlek, och ni är ännu så hönrfyckt? Hurudan måste ni då ej ha varit