Dagens Nyheter – 12 september 1873, sida 1

-— 0 lik en fogel som icke längre fruktar den som visar honom välvilja. Det var en scen, som förstods vid första ögonkastet. — Jag bade svårt för att tro, att kaninerna ensamma skulle kunna intressera honom till den grad att han glömde vår diner, mumlade Strathmore för Big sjelf. Jag undrar just, om han skjutit en enda, sedan ban skiljdes från oss, Stackars lady Millicent! Hon skulle dö af harm, om hon finge se, hvad jag nu skådar. Härvid krusade ett föraktfullt löje Strathmores läppar. Han hade för sin egen del varit älskad af charmanta unga damer, som väl förtjenat -genkärlek; men han hade icke fästat sig djupare vid någon af dem; och detta slöseri med tid, detta oupphörliga dyrkande af qvinnor, denna lifliga beundran för flickors ögonbryn och händer voro för honom någonting obegripligt, till och med någonting som han måste förakta. Han var: aldrig, så nära att förtörnas på Erroll, som vid de tillfällen då han händelsevis fick reda på ett eller annat af dennes kärleksäfventyr; De aldrig upphörande, men ständigt vexlande grandes passions — tända lika lätt som cigarrer och lika lätt bortkastade — som karsakteriserade den vackre majoren, misshagade Strathmore på.det högsta. Emellertid ville han nu icke afbryta den ljufva tåte å tåte, som han råkat få bevittna, utan gick tvärsöfver alln