Dagens Nyheter – 12 september 1873, sida 1

EE mv rn morerne hade i alla tider traktat mera efter makt än qvinnogunst. För Erroll hyste emellertid Strathmore en ömhet, som var vida djupare än han någonsin känt för en täck väninna — det var en sådan ömhet, som man egentligen endast finner hos naturer hvilka sällan skänka kärlek och sällan vänskep; ty just hos dessa naturer äro kärleken och vänskapen, då de någongårg väckas, blinda, innerliga, beståndande. Det fanns nästan iogen likhet mellan de båda unge männens karakterer, utan kunde dessa tvärtom kallss verkliga kontraster; och dock drogos de till hvarandra med en oemotståndlig makt. De talade aldrig om sin vänskap; att så göra låg icke i någonderas lynne. Det är endast våra vänskapsfulla damer, som ständigt bära försäkringar om sin eviga tillgifvenhet på tungan, dessa, damer som ömt kyssa hvarandras kinder under förklaring att de icke veta, huru de skulle kunna lefva åtskiljda några dagar — och som en timme sednare förtala hvarandra, ofta ganska bittert, icke görande sig samvete af att med en hviskning blåsa bort sin älsklings goda rykte. Erroll och Strathmore talade aldrig om sin vänskap; men de kände den i djupet af sina hjertan, och de förlitade sig derpå, såsom män förlita sig på sin egen heder, lika säkert och lika tyst. En gång när de voro tillsammans i finde STRATHMOHRE.