vande korsarmarne, och bär sitt maten på goda skäl, ty förste egaren (1750) hette Ström och läget är ju midt i strömmen. Holmens hela areal utgör knappt åttio alnar i qvadrat, men på detta lilla område infinna sig väl flera hundra gäster dagligen, lockade af de många borden, hvilka skimra så vänligt med sina hvita dukar mellan de åldriga lindarne; Det är likväl icke blött för mat och dryck som man här gör Cholmgång, utan äfven för att bada, slå käglor, se huru folklifvet strömmar öfver strömmen och slutligen för att studera det djurlif, som rör sig på sjelfva ön. Värden på stället, hr Wahlström, underbåller nemligen en liten djursamling, hvaribland både rofdjur, gnägare och fåglar förekomma. Bland de senare är det isynnerhet en kråka, som väcker uppmärksamhet och är gästernas förklarade gunstling. Hon eger sin falla frihet, flyger från bord till bord, än smuttande på ett glas punsch hos någon af herrarhe, än drickande kaffe med damerna, hvilkas toalett hon stundom närgånget grauskar isynnerhet när härtill hörer halmhatt. Kanske de vsjande kornfälten i all sin herrlighet då uppgå för hennes lifliga fantasi. Men hon håller sig äfven till de skönas fötter på ett sätt, som för hvarje annan skulle framkalla ett Xnoli me tangeret. När hon så ledsnar vid sällskapet å Strömsborg, flyger hon öfver sjön hän till ståndet vid jernvägsbren, hackar på dörren tills kullan öppåar, hvarvid en liflig konversation genast uppstår — på kråkeller Dalspråket må vara osagdt, men parterna synas väl förstå hvarandra. När dagens buller tystnat, söker CKejsa sitt nattäger uppe i något af holmens träd. Detta likväl när hon är nykter, men ibland händer det att hon smakat för mycket på punschen och då kan hon lika litet som andra dröckna reda sig med sina ovänner samt måste vid sådana tillfällen ledas in iorrens bur att der sofva ruset af sig. Kråkan på Strömsborg är med få ord tokrolig nog för ett besök på stället, enkom för hennes skull. Uppo på taket, der flaggan svajar öfver den lilla borgen, har en koloni dufvor sin bostad, under ett af fönstren spelar en orre och vid stranden plaska änder och hafstrutar (måsar) — uti bur. På all denna fåglalåt är dock ingen så uppmärksam som räfven i sin håla, der han står på lur strax vid nedgången till badet. Vid trappan till Strömsborg är CFlickans längtan på strandenX personifierad i form af en kulla, som med spejande blickar ser efter någon herre, som hon kan berga i sin båt. Hon tycker ej om bron, som blifvit legd till holmen, och säger: SFörr så kom de inga andra hit än såna som skulle komma, men nu så kommer de så många andra. Vid sydöstra hörnet af holmen är en altan belägen alldeles uppe bland trädens kronor och, om den ärade läsaren behagar, ta vi plats der för några ögonblick en eftermiddag vid kaffetiden. Maken till företeelser, som här träda emot oss, torde få ställen kunna erbjuda. Hvar femte minut skjuter en ångbåt fram tätt vid ena sidan af ön och hela tjoget i timmen svärmar förbi vid en annan, kloten bullra som en åska från holmens: båda kägelbanor, röken (af tobak) hvirflar från hundrade munnar utåt Mälarens bölja, en och annan badgäst plaskar i sumpen och änder vid stranden, tärnor slå efter fisk några steg ifrån oss, ekorren vefvar sitt hjul och kullan sin båt, två väldiga folkströmmar (öfver Riddarholmsoch jernyägsbron) skära hvarann tätt under våra ögon, ångpipan ljuder gällt och fram frustar snälltåget på väg till Sveriges yttersta kant — med ållt detta för öga och öra sitta vi dock så lugnt och landtligt högt uppe i lindens krona och sentera talesättet les extråmes se touchent.