Dagens Nyheter – 10 september 1873, sida 2

rr minuten och tål att man försummas den andra, lika som vore man hennes hund, den der icke begär bättre än att få gå i hennes ledband. Det är ömkligt, försktligt, söger jag. Hvad är svaghet, om detta icke skall kallas gå? Erroll kastade brefvet från Nina Montolieu, hvilket händelsevis låg honom så nära att nan kunde nå det med handen, mot gin värd och vän. Han ville härigenom dels fästa hans uppmärksamhet å detta slående bevis på betydelselösheten af hans ord och dels uttrycka sitt ogillande af hans ouppriktighet. — Min ädle herre, sade han, huru kan ni djerfvas föra ett sådant språk, då ni vet att ni befinner er i Montolieus och säkerligen också i en hel mängd andras nät. Strathmore skrattade rätt godt, då brefves föll ned på golfvet bredvid honom. — Mondieu! vi tala om helt olika saker, yttrade ban. Nira är en liten oregerlig dam och förstår konsten att plundra med båda händer. Men ni må icke tro, att jag går i hennes ledband eller att hon smickrar sig med alt jag någon:in har gjort det. Man förälskar sig aldrig i så beskaffade qvinnor som hon, man roar sig med att kurtisera dem, och det är någonting helt annat. Hvad jag icke kan begripa, hvad jag finner lika oförklarligt som oförnuftigt, det är att taga vid sig, såsom ni brukar, Erroll, det är att tappa bort mitt bjerta, det är att bungra och törsta efter ett leende,