Dagens Nyheter – 10 september 1873, sida 1

ka. Få se, om ni blir hugnad med några vidare skrifvelser, Phil! inföll Erroll. — Min käre vän, om vi började förråda hvarandra, så tror jag knappt att någon af 055 sedan skulle få mottsga några qvinliga gunstbevis, utlät sig Strathmore skrattande. Ganska få af dem skulle tycka om det skämt vi tillåta oss rörande deras svagoch egenheter, såvida fullt korrekta rapporter lemnades dem från rökrummen och klubbarne. Skulle väl ni bli insläppt vidare i den violfärgade budoaren vid Bruton Street, om lady Fitz visste, att ni i går afton sade mig, att hon är argsint som hinsjelf? Och skulle väl Dan få heta mitt hjertas utvalde vän, om fru baronessan kunde ansa; att han, så ofta han får bref från henne, utbrister: Satan annamma den qvinnan!... Hvad hon plågar mig!4 Smaka på den här stekta fisken, Langton — han samm i går i floden. — Ahl! der ha vi persikor, tror jag, sade Erroll. — Ja, och de äro delikata, milda, söta, alldeles som jag vill att qvinnorna skola vara, utlät sig Strathmore. — Åhå! huru kan ni vilja jemföra qvinnorna med dessa frukter. BSkulle ni tycka om dem, ifall de under sitt behagfulla yttre gömde ett stenhårdt hjerta, liksom persikorna? — Hvarför inte? En försigtig man rjuter nf persikans sötma, utan att stöta sina tänder mot dess kärna; likaså kan han behandla