mål, der hån sätter sig och placerar talgbiten mellan sittstödet och klorna samt sålunda hackar i sig det feta rofvet med friska tag. På samma sätt fasthåller han hvilket gom helst annat ätbart föremål han kommer öfver, så vida det nemligen är flyttbart, Det sällskapliga vagabondlifvet öfverger talgoxen så snart vårsolens strålar mana till svär meri, kärlek och hus och hemtrefnad. Han bryr sig då icke heller om oss och våra bostäder. Träffar man honom då i skogen, så drar han sig helt skygg ifrån vårt oväntade sällskap: den lille jägmästaren har nog af Jjägmästarinnans. Så bör det ju också vara inom en lycklig äkta familj. Herrskapet Talgoxze har sitt bo uti något ihåligt träd, i någon springa på en mur eller dylikt, Sjelfva boet är bygdt af mossa, grässtrån, ull, tistelfjun och fiäder: Familjen bostår: sig vanligen 10 till 13 små hvita ägg, beströdda med brunröda prickar. Dessa talgoxembryoner bringas till utveckling såväl af herr jägmåstar: Talgoke sjelf som af fru jägmästarinnan, hvilket med -andraord vill säga att hanen och honan rufva äggen vexelvis. Ungarne uppfödas endast vid färskt: insek ter och deras larver. Hafvuddrägen i talgoxens lynne äro morskhet och envishet. Morskheten visar han bland annat genom att anfalla sjuka eller i annat betryck: varande, såsom i snaror komna såväl större som mindre fåglar, I dessa fall uppträder talgoxen som en sorts anatomisk patolog, först, såsom sig vederbör, upptagande och demonstrerande — hjernan, begagnaände sig dervid af sitt eget syllika, svarta näbb till instrument, kadavrets skalles. basaldel som obduktionsbord och sin egön magö till — preparatburk. Envisheten ådagalägger talgoxen mest i ögonen fallande, då han t. ex. uti mesfällan får sö talgen och ickö gifvåt sig förrän han antin: gån tagit den eller: ock-för de icke sällan ite rerade försöken sätt friketen till; Det mest börbara bovis på talgoxens envishot är hans sång, som utgör ett ständigt och utan Oomvexling upprepadt: SigidaSigida, hvilket allmogen i Skåne öfversötter med: Lite hö! — Lite hö! — eftersom ländtmannon vid den tid på våren, då talgoxen sjuoger, vanligen har ganska litet qvar af den våran; För öf. rigt ligger uti talgoxens alla mangr den kungliga svenska envisheten i öppen dag. Derpå ser man ock att familjen Talgoze är svensk. Nånå, morskhötenärieke:heller just så osvensk. — Ellor hur, I gode herrar och svenske män? Bland de hundratals talgoxar, hvilka jag som pojka tagit och satt i bur;har-jag aldrig lyckats få någon enda att lefva längra än på sin höjd 3 å 4 dagår, så att om jag ej hade en så förtroendefall auktoritet att fåsta mig vid som professor Nilsson, hyilkon påstår det talgöxen blir lätt täm och kan följaktligen hållag i bur, skulle jag för min del anse det omöjligt. Men troligt är, att jag vid min talg: oxfångst begått det felet att från den strängastö vinterkyla införa fågeln direkt uti rum af från 15 till 20-graders värme; För mig har talgoxen, kommen:i:bur, alltid både första och andra dagen, och så länge han lefvat, uppfört sig såsom den vildaste och most bångstyriga sälle, som jag bland fåglar sett. Han --har-. klättrat i burens-tak och-stuckit ut hufvudet emellan jorntrådarna, iokö sällan mad den sorgliga påföljd, att ban — afdagatagit sig sjelf förmedelst hängning. Men tvärtemot all-denna min erfarenhet, lärer förekomimit-att tälgoxen, som under vin: tern hållits inne och blifvit på våren utsläppt, hösten derpå infunnit sig för att ånyo taga a fem välvilligt upplåtna vinterlogiet i an språk. Talgoxen öfverträffar alltså det omdöme, som jag på grund af egen ofullständig erfarenhet möjligen kunde fälla om honom i afseende på intelligens. och : menniskovänlighet, Och det gör mig godt att kunha tänka och tala godt om till och med en mes, Jag Har aldöig hört mer än en enda person vara. förargad på talgoxen. Mon detta är en hel litet historia Den får jag lof att nu till sist tala om. Det var nemligen. em student och god vän; till mig undermin Upsalatid, hvilken :glada själ hado, efter hvad han sjelf sade, vant sig vid att på goda skäl bli alldeles förbittrad öfver dagliga och stundliga köackningar på den nyckelurtagna dörren till hans rum. Han hade sgifvit sig hin på att icke öppna. Slutligen vann han sitt mål: män -lätobli-atti söka honom: inga knackningar--på. dörrett hade förmärkts på nå: gra dagar. Men-så en morgon ett, tu, tre hördeg-knackiidgar på — fönstret, oaktadt detta -och srumrhet, hvartillsdetskörde, voro belägna ej mindra än 2-tråppor upp på en gafrek Nu tyckte studenten det gick för långt. Men då han fann att den knackande var ingen annan än.en liten-talgoze, kallgrinade-han, tilläggsndo, att det väl vore bäst snart resa hem, när han icke ens fick vara-i fred för fåglarna, hvilka han icke vissto sig vara skyldig ett öre. Hittills gick det väl ändå an, men talgozon för: nyade tågra dagar å rad sina knaoktinger, Studenten blef helt orolig häröfver och frågade mig, som han hade artigheten anse liksom en liten smulå djurkunnig, hvad den der talgoxe knaekniogen egentligen kunde ha-att in Höbära. i KEnackningen, sade jag med högst vigtig min, botyder mindtejsmen det der vipp vipp! 2igorrh; som han skriker, är just inte riktigt bra. — Hvarför det? Har 882-00 ru REST