Dagens Nyheter – 9 september 1873, sida 1

Kyrkomötets uppvaktning hos konungen. Kyrkomötets ledamöter hade i lördags middag kl. 1 företräde hos konungen, i närvaro af drottningen, å k. slottet, hvarvid kyrkomötets ordförande, herr erkebiskopen A. N. Sundberg, till: konungen höll följande tal: Stormäktigste allernådigste konung! Det nu församlade kyrkomötet frambär till e. k. m:t, i egenskap af svenska kyrkans jordiska öfverhufvad, sina underdåniga försäkringar om vördnad, kärlek och trohet. Försäkringarne gifvas med den innerligaste uppriktighet och skola utan tvifvel nådigt mottsgas såsom en ny bekräf. telse på ett gammalt förbund. I Sverige hafva newmligen från urminnes tid det borgerliga och det kyrkliga samhället varit, till bådas fromma, nära sammanslutöa, och särskildt äro efter reformationen våra konungars och vår kyrkas störeta minnen gemensamma. Måtte det alltid så förblifva! Väl höras i denna tid röster någon gång förorda det gamla föreningsbandets upplösning; men hvad som annorstädes skett af nödtvång och under. förhåilanden, som lyckligtvis ännu äro för vårt land främmande, torde man nog akta sig för att här på försök efterbilda. Huru som helst dock framtiden må komma att gestaltas, skall kyrkan aldrig upphöra att troget lyda landets konung och bedja för hans välgång. Hon nedkallar i denna stund genom oss, hennes ombud, Guds välsignelse öfver -edars majestäts höga person och öfver hela vårt älskade konungahus. Kyrkomötet anhåller underdånigast att i eders m:ts ynnest och bevågenhet städse få vara inneslutet. — Till svar härå behagade h. m:t yttra: Ers högvördighet! Mine herrar! Med tacksamhet emottager jag uttrycken af det svenska Eyrkomötets känslor för mig och mitt hus. Våra häfder bära vittnesbörd om reformationeds välgerningar, och ingen kan sketia dessa högre än jag. At i Sveriges rike Gads heliga ord rert och klart predikas på det kära modersmålet; att vi utgöra ett folk äfven i tro och bekännelse; och ett vi icke behöfva se vår kyrkas angelägenheter vårdade af fiender till vårt sambällsskick och vår borgerliga lag; se der förmåner, dem månget land, i sanning, har skäl att afundas oss, och för hvilka vi af allt bjerta böra tacka Gud. Vår evangelisk-lutherska kyrka är foeterländsk, i detta ords skönaste och högsta betydelse. Jag hyser alltså den fasta förtröstan, att kyrkomötets arbeten nu och allt framgent skola blifva lyckobringande i lika mån för kyrkaai som för det borgerliga samhället. Med uppriktiga önskniogar för framgången af det nu församlade allmänna kyrkomötets förhandlingar förblifver jag dess samtliga ledamöter med all korungslig nåd och ynnest städse välbevågen. —