Dagens Nyheter – 8 september 1873, sida 2

Då den lillo padre Curato nästa gårg kom ut ur bigtstolen, der Laurella länge knäböjt, spelade ett hemlighetsfultt leende på hans läppar. — Hvem skulle ha kunnat tro, sade han till sig sjelf, att Gud så snart skulle förbarma sig öfver detta ungdomliga hjerta? Och jag, som till och med gjorde mig förebråelser för det jsg icke kraftigare förehållit den lilla demonen hennes egensinnighet! Men våra ögon äro kortsynta, vi kunna aldrig ana Guds rådgleg, Emellertid må berren välsignsa dem och låte mig upplefra den deg, då Lsurellas Eldste son ror mig öfver sjön i fadrens ställe!