Dagens Nyheter – 8 september 1873, sida 1

— Heliga Guds moder! utbrast han, är du sjuk? Du darrar ju i hela kroppen. —Det är ingenting, sade hon; jag måste nu gå hem. Och hon gick mot dörren. Men sinnesrörelsen öfverväldigade hennes; hon tryckte pannan mot dörrposten och snyftade helt högt. Och innan Antonio hann fram till henne, för att hålla henne tillbaka, vände hon sig plötsligt om och föll honom om halsen, — Jag kan icke härda ut längre! ropade hon och tryckte sig intill honom och höll honom fast, såsom cn döende söker hålla sig fast vid lifvet; jag kan icke tåla, att du gif ver mig endast goda ord till syar och låter mig gå ifrån dig med all denna skuld på mitt samvete. Blå mig, sparka mig, förbanna mig — eller, om det är sannt, att du ännu har mig kär efter allt det onda, som jag har tillfogat dig, så teg mig och behåll mig och gör med mig hvad du vill. Men skicka mig icke bort på ett sådant sätt! En ny häftig soyftning afbröt hennes ord. En stund höll han henne tyst i sina armar. , — Om jeg älskar dig äanu! Heliga Guds moder! Tror du då, att allt mitt bjertblod runnit ur mig, för det jag fick detta lilla sår? Känner du icke hjertat bulta här i mitt bröst, som ville det ut, för ett komma till dig? Mon säger du det, som Ju nyss sade, endast för