Dagens Nyheter – 8 september 1873, sida 1

att fresta mig, eller för det du har medlidande med mig, så gå, och jag skall äfven glömma det. Du skall icke tro, att du är skyldig mig någon uppoffring derför att du vet, att jag lider för din skuld. — Nej, sade hon och lät sin tårfyllda blick möta hans, jag älskar dig, och jag har länge fruktat att detta ägonblick af svaghet skulle komma. Jag har fruktat det som en fara och sökt kämpa deremot. Men nu må allt bli annorlunda; jag skulle icke kunna afhålla mig från att ge på dig, när vi möta hvarandra. Ja, och jag skall kyssa dig, på det du må kunna söga till dig sjelf, när tviflet åter kommoar öfver dig: Hon har kysst mig, och Laurella kysser ingen annan än den, som hon vill hafva till man. Hon kysste honom tre gånger, hvarefter hon glet sig lös ur hans famn, gägande: — Godnatt, min älskade! Lägg dig nu och hvils; du behöfver ej gå med mig, ty nu fruktar jag ej längre för någon. Härpå sprang hon ut genom dörren och försvann i mörkret, Men han satt länge och blickade genom fönstret ut öfver bafvet, som återspeglade himmelens oräknoliga stjornor.