Dagens Nyheter – 6 september 1873, sida 1

efter samm hon, utan att svare, tillbaka till båten och fattade tag uti relingen. Han böjde sig framåt för att hjelpa henne; hans tröja, som legat på sätet, for härvid ned i vattnet, då naturligtvis båten i följd af flickans tyngd vickade åt ena sidan. Med mycken vighet sprang hon upp och satte sig på sin förra plats. Då han såg att bon var räddad, fattade han åter årorna. Hon vred vattnet ur sin klädning och det utslagna håret. Dervid kom hon att se på båtens botten och blef nu varse blodet. Hastigt fästades hennes blick på hans hand, hvilken förde åran, som om den varit i allo frisk och färdig. — Der, sade kon och räckte honom sin halsduk. — Han skakade på hufvudet och rodde vidare. Andtligen reste hon sig upp och band halsduken om det djupa såret. Derpå tog hon, trots hans motstånd, den ena åran och slog sig ned midt emot honom; hon såg icke på konom, utan höll ögat stadigt fästadt på åran, som var röd af blod. De voro båda bleka och tysta. Då de kommo närmare stranden, mötte de fiskare, som voro i farten för att lägga ut sina nät till natten. De ropade an Antonio och gäckades med Laurella. Ingendera af dessa råg upp eller svarade. Solen stod ännu temligen högt öfver horizonten, när de uppnådde den lilla hamnen,