Dagens Nyheter – 6 september 1873, sida 1

de ned öfver halsen; utan att gifva ifrån sig ett enda ljud, aflägsnade hon sig med ett par kraftiga simtag ett stycke från båten, samt fortsatte derefter att simma mot kusten. Antonio tycktes i följd af den plötsliga förskräckelsen ha förlorat all besinning. Han stod i båten framåtlutad och med blicken oafvändt fästad på simmerskanp; han såg ut som om han bovittnade ett underverk. Derefter ryckte han sig hastigt ur försoffningen, fattade årorna ech rodde efter henne af alla krafter, under det att bottnen af båten färgadas röd af det oupphörligen framströmmande blodet. I ett nu var han vid hennes sida, ehuru hon samm ganska fort. — För den heliga jungfruns. skull, kom upp i båten! Jag var vansinnig; jag förstår icke sjelf, hvad det var som omtöcknade mitt förstånd. Det var som hade en blixt genomfarit min bjerna, så att jag icke visste, hvad jag gjorde eller sade. Du kan icke förlåta mig, Laurella, och jag ber dig icke heller derom; jag ber dig blott att rädda ditt lif och komma upp i båten igen. Hon fortfor att simma, som om hon intet hade hört. — Det är två mil till Jand; så långt kan du icke simma. Tänk på din moder! Om en olycka hände dig, skulle jeg dö af förfäran. Hon mätte med en flyktig blick det afstånd, som skiljde henne från stranden. Der