Dagens Nyheter – 6 september 1873, sida 1

SMR sjelf i vredesmod. Hon låtsade icke märka detta, tog på sig den oskyldigaste min, lutade sig öfver relingen och lät sin hand glida fram genom vattnet. Derefter tog hon af sig halsduken och började ordna sitt hår, rom om hon kade varit ensam i båten. Men ögonbrynen rynkade hon ideligen, och förgäfves höll bon sina våta händer mot de brännande kinderna, för att afkyla dem. De befunno sig nu midt ute på hafret och hvarthelst de sågo, kunde de icke upptäcka ett enda segel. Öns kust syntes i fjerran, belyst af aftonsolen, icke ens en sjöfogels viovgslag afbröt den djupa tystnaden. Antorio såg Big omkring, en plötslig tanke tycktes ha vaknat hos honom, Rodnaden försvann hastigt från hans kinder, och han lät årorna hvila. Ofrivilligt fästede Laurella sin blick på honom, undrande, men utan fruktan. — Jag måste göra ett slut på detta, utbrast han. Det har reden varat alltför länge; jag förvånar mig nästan öfver att jag kunnat hålla ut en så lång tid. Du känner mig icke, säger du. Har du icke länge nog varit vittne till huru jeg gått förbi dig som en vettvillirg? Mitt hjerta har varit fullt af hvad jag ville söga dig. Men du, du kar alltid dragit på munnen och värdt mig ryggen. — Jag kade ja ingentiog att tala med LT ARBABLIATA: 4