Dagens Nyheter – 5 september 1873, sida 2

-— 10 —-— barn gutto utanför stugorna och gofvo eller spunno; och främmande personer, som om morgonen kommit till ön, dröjde med att återvända hem till sednare på dagen, då det skulle bli något kyligare i luften. Hon fick icke heller lång tid till att sålunda se sig omkring; ty innan hon hann förhindra det, hade Anronio) tagit henve på sing armar och burit henne såsom ett barn ut i båten. Derpå hade han sjelf tagit plats i denna samt med några få raska årtag redan förflyttat dem ut i öppna sjön. Hon satt med ryggen till hälften värd mot honom så, att han endast kunde se henna från sidan. Hennes anlete var allvarligare i dag än vanligt. Håret var nedfallet öfver pätinan. Kring de fina näsborrärne spelade ett drag af egeneinnighet, de svällande läpparne voro hårdt sammanprestade. Då de en god stund färdats på hafvet under fullkomlig tystnad, började solen brätina henne alltför starkt. Hon tog brödet ur helsduken och knöt sedan denna kring hufyudet. Derpå började hon äta af brödet; det var khennes middagsmåltid. Hon hade ingenting förtärt på Capri. Antonio såg på heine. Han framtog två apelsiner ur en af korgarne, som på morgonen voro fyllda, samt yttrade: — Der har du något att äta till brödet, Laurella. Du må icke tro, att jag enkom har spart dem åt dig. De hade af en händelse