Dagens Nyheter – 5 september 1873, sida 2

So Br oo rullat ut i båten; och jag fann dem, då jag kom tillbaka med da tomma korgarne. — Ät dem då rjelf. Mitt bröd är nog för mig. —De äro så uppfriskande i värmen, och du har haft en lång väg att gå. — Jag fick ett glas vatten, der jag var; jag behöfver ingen annan förfriskning. — Bom du vill, sade han och lada apelsiperna tillbaka i korgen. Ny tystnad. Vattnet var blankt som en spegel och rörde gig endast helt sakta omkring kölen. De hvita sjöfoglar, som hade sina bon på stranden foro Jjudlösa omkring, för att söka rof. — Du skulle kunna taga de två apelsinerna med dig hem till din mor, började Antonio ånyo. — Vi ha sådauva hemma, och när de äro uppätna, köper jag andrä. — Tag dem i alla fall och helsa henne från mig. — Hon känner dig ju icke, — Då kan du tala om för henne, hvem jag är. — Jag känner dig icke heller. Det var ej första gången hon ej ville kännas vid honom. För ett är sedan, då målaren nyss var kommen till Sorrent, hände det att Antonio jemte några andra unga män från denna trakt spelade Boccia på en öppen plats invid stora landsvägen, Der mötte må