ARR RR TRE SE TRO REAR ning ur detta onda; lifvet går utåt, ej inåt, nedåt, ej uppåt. Men en ljusning har börjat skimra fram, Lagens och evangelii tveeggade svärd har trängt in och väckt lif i menniskornas bröst. Ett glädjande tidens tecken, ty det bevisar att Guds ord går fram med under och tecken äfven i våra dagar! Omkring dessa tidens tecken skola mötets tankar röra sig. I den nya öfversättningen af Nya testamentet skola de möta uttryck af tidens kritik, i detnya katekesförslaget af hennes tänkande och i kyrkolagsförslagen af hennes ordnande arbeten, och i stadgandena i fråga om olika tänkande skall vår fasthet i tron och vår kärlek mot bröderna sättas på prof. Må vi handla så att man icke må behöfva mot oss rikta textens ord: I skrymtare, himmelens och jordens skepelse kunnen I bepröfva; hvi bepröfven I då icke denna tiden? Gudstjensten afslutådes med afsjungandet af psalmen nr 130, vers 8. Sedan mötets medlemmar från kyrkan återkommit till sin samlingssal, öppnade erkebiskopen mötet med följande tal: Mine herrar! Såsom svenska kyrkans ombud äro vi här församlade till ett vigtigt arbete, öfver hvilket Guds välsignelse i hans hus redan blifvit nedkallad. Med återupprepande af samma välsignelse öppnar jag detta vårt första sammanträde. Ja, vare den framför allt oss rikligen beskärd att arbetet må bära frukt och lända kyrkan till gagn. Under de fem år som förflutit efter det gist hållna kyrkomötet har tiden medfört siaa vanliga förändringar. Många nya grafvar hafva öppnats och åter tillslutits öfver föremål som länge varit och i minnet ännu länge skola blifva dyrbara för vårt folk. Så hvila nu konung Karl XV och drottning Lovisa i Riddarholmstemplets grifthvalf; i Upsala kyrkogård gömmes stoftet af den vördade men, som här en gång ledde våra öfverläggningar; och tills sammans med dessa bortgångna har en stör skara utbytt jifvets strider mot evighetens ro. Men Han, som låter menniskorna dö, kallar ock nya slägten att intaga de bortgångnes plats samt fortsätta bekännelsen af hans namn och striderna för sanningens heliga sak på jorden. En sådan uppgift är oss ännu förolagd. Dertill har den svenska kyrkan särskildt lagt en synnerligen ansvarsfull förpligtolse, då hon e2:aförtrott oss att försvara sin bekännelses rätt och i öfverensstämmelse dermed vårda hennes angelägenheter, Och är icke det sköna arfvet, hvilket de som före oss varit genom århundraden bevarat, väl värdt det trognaste törs svar och den sorgfälligaste omvårdnad? Meningar hafva vexlat lika visst som tider och Ng Och grofra händer hafva i forna dagar, lika visst som i våra, åstadkommit förödelser; men Guds sanvingsord är oföränderligt och derför har den kyrka, som är byggd på dess säkra grundval, hvarken fallit eller kunnat falla, I tacksamt medvetands häraf skola vi med lugn frimadighet fortsätta våra fäders verk och möta framtiden utan fruktan. Hvarje dylik förklaring kan måhända synas diorf i en tid, som sjuder af oro och hotar att sönderspränga alla samhällsband. Man förnekar ju dagligen allestiides i verlden hvad hittills gällt sågom kristendom, och man for. drar icke blott kyrkosamfundens upplösniag i fria religiösa eller religionsfiendtliga associa tioner, utan man ifrågasätter äfven statens myndighet och sjelfva familjens heigd. Obestridligt är ock, att de nya lärorna redan förorsakat våldsamma skakningar, som. gifva rätte mätig anledning till farhågor för kommande dagar, Icke desto mindre vågar jag betvifla, att förnokelsens och upplösningens andarfskola a NR