dras. först vid det ljus som ofvanefter kommer. Menniskans uppgift är att så vakta bådas tecken, att hon som en Guds välsignelse mottager gåfvorna från dem båda. — I samma mån som allt flera höjas ur mörker och okunnighet indragas allt flera i utvecklingsarbetet och tidens tecken förändras allt hastigare. Fyrahanda äro de, fyra sidor af Guds rike är det som tiden pröfvar: den historiska sidan, som pröfvas af vår kritiska tid; den öfvernaturliga sidan, som pröfvas af vår tänkande tid; den formela sidan, som pröfvas af vår ordnande tid och den inre, själssidan, som pröfvas af vår vaknande tid. Allt har sin historia, Gads rike har ock sin, som börjar med Adam, den första mennisKan, och slutar med Kristus, den fullkomliga. Och denna historia är nelig, ty det är Guds ande som talar i densamma och hon visar oss att Gud är icke blott uppöfver verlden, utan i verlden. Skola vi då sörja öfver att denna heliga historia blir underkastad pröfning? Nej, prisad vare pröfningen, ty genom den skiljes det väsentliga från det oväsentliga; prisad vare striden, ty ur den framgår sanningen! Och finnes det äfven här ett öga som är argt och en hand som är till förargelse, hvad betyder det! De förgås, men Guds ord blifver beståndande; intet af det som i detta är väsentligt är rubbadt. eller förintadt, men klarhet är vunnen genom denna tidens kritiska pröfning. Den öfvernaturliga sidan pröfvas af vår tänkande tid; men detta är icke något nytt; så har skett från det Jesus sade: mitt rike är icke af denna verlden. Men det är så, att ju större företeelserna inom det materiellas verld visa sig; desto mera har det synts som om tiden ville skjuta undan Guds rike, skjuta undan konungen i detta rike, Står Kristus qvar blott som en makt som fört en ny åskådning eller har har fört Gud in i verlden? Dessa äro frågor som rörs sig på tänkandets djup, på tankarnes yta. Bkola vi sörja häröfver? Nej! Ju lävgre forskaren kommer, desto bättre förstår han det gudomliga, förstår han Kristus. Ande och materia stå då för honom icke skilda som af ett svalg och i naturen lär han sig bättre fatta det öfvernaturliga. Tid och gräns flyttas oupphörligt tillbaka. Millioner år i tiden, millioner lif i stofte grandet, se der det öfvernaturliga i det naturligal! Och forskaren som fördjupar sig i pröfningen stannar dock slutligen vid den tanken: min Herre och min Gud! Anda och form, det inre och det yttre, se der de frågor på hvilka tiden arbetar, och andens frihet är hvad han yrkar. Formerna, de gamla, skjutas undan, men nya växa upp, och de former friheten skapar äro icke alltid de friaste. Det är förspildt arbete om man vill kasta bart formen, ty man ken det icke, och församlingen behöfyör trycket och välsignelsen af enande band. Men tiden vill ock förenkling och må ham få 1et. behöfva icke bäfva för detta tidens tecPR; Själssidan, den inre, pröfvas af vår vaknande tid. Äfven detta är intet nytt, intet egendomligt, ty.i Guds rike som i naturen ges det en ebb och flod af lif och död. Ur mörkret; ur döden, framgå ljuset och lifvet. Tiden våndas och arbetar i otro och orättfärdighet, så att mången förtviflar om rädd