laren för första gången Laurella, som tötan att gifva akt på honom gick förbi med en vattenkruka på hufvudet. Neapolitasnaren stod slagen af häpnad öfver hennes fägring, och blickade efter henne, ehuru han befann sig midt på den bana, der kloten framrullade, och med blott ett par steg skulle kunnat komma ur densamma. Ett klot, som stötte mot hans fot, påminde horom om, att här icke var rätta stället till att försjunka i tankar. Han såg sig omkring, liksom väntade han en ursäkt. Men den unge sjöman, som kastat klotet, stod tyst och trotsig midt ibland sina vänner, så att den främmande fann rådligast att undvika en ordvexling. Emellertid talade man mycket om denna händelse i trakten, och man talade om den igen, då målaren efter någon tidg förlopp friade till Laurella. Jag känner honom icke, sade Laurella, då målaren frågade, om hon svarade nej för den ohöflige sjömannens skull. Dock hade det för längesedan kommit till hennes öron, hvad man sagt om henne och Antonio, så att nog kände hon igen honom mer än väl, när de möttes. Nu sutto de i båten och sågo på hvarandra såsom voro de de bittraste fiender. Öfver Antonios annars så godmodigar ansigte, hade en stark rodnad utbredt sig; nan slog med årorna i vattnet, så att det stänkte öfver relingen, och hans läppar darrade under tiden, så att det såg ut Bom om han talade för sig