-— 1 -— Caprivin, då Laurella visade sig på vägen från Anacapri. . Hon helsade flyktigt och stannade villrådig på något afstånd. Antonio reste sig skyndsamt upp från bordet. — Jag måsta begifva mig utaf, sade han. Der är en flicka från Sorrent, som i morgse kom hit tillsammans med signor Curato, och som måste vara hemma hos sin sjuka moder innan natten. — Jaså; men det är ju ännu långt till natten, yttrade fiskaren. Hon har nog tid till att dricka ett glas vin. Be så; hustru, tag bit ett glas till! — Jag tackar; jag vill ingenting ha, yttrade Laurella, utan att komma närmare. — Slå bara i, hustru, slå bara i; hon tycker om att bli trugad... — Låt henne följa sin vilja, sade Antonio. Hon är en smula egensinnig. Hvad hon en gårg sagt att hon icke vill, det kan ingen menniska örvertala henne till. Härmed tog han hastigt afsked, sprang ned till båten, lossade tåget, hvarmed den var fästad vid stranden, samt stod redan och väntade på Laurella. Hon helsade ännu en gång på värden och nalkades derefter båten med låpgsamma steg. Gång efter annan såg hon sig omkring åt ålla håll, likasom väntade hon att några andra passagerare skulle infinna sig. Men ingen syntes till i närheten. Fiskrarne lågo och hvilade eller ock voro de ute på hafvet med sina nät; några få qvinnor och